Spårlöst
Vilket jävla program! Det har fanimej allt! Drama spänning känslor... Nu sitter jag har igen med krokodiltårar på kinderna och näsan rinner! Blir så tagen av dom här programmen alltså. Förr i tiden fatta jag inte på samma sätt men efter teddy kom så började jag känna så otroligt för dessa föräldrar som tvingas lämna sina barn. Och nu när man fått ett barn som är ens eget då blir de ännu mera tydligt vilket helvete så många människor får gå igenom. Usch, tänk på hur förbannat jävla lyckligt lottade vi är här i sverige... Känner att jag skulle vilja rädda hela jävla världen när ja ser såna program. Usch vad djup jag blev nu... Det är de värsta med när jag sett program som detta, jag kan bara ligga och tänka på massa hemska saker och vara ledsen. Sätter ju igång en del tankar. Hoppas jag somnar snart iallafall. De e ju ändå väldigt kul för dom som får träffa sina föräldrar och kanske syskon... Jag skulle önska ibland att jag kunde hälsa på min pappa. Men de skulle ju innebära en tidsförflyttning så de e ju inte möjligt, men OM så skulle de vara kul se om han va sådär underbar som alla säger. Och höra vad han har för röst. Ja allt. Jag har bara foton fr då han var drygt 30 år, han blev ju inte äldre. Känns oxå konstigt. Om ett par år blir vi lika gamla... Och som tommy är nu så gick han bort, har inte tänkt på HUR för tidigt de egentligen är... Nog att jag retar T för han e gammal men de e ju inte gammalt alls. Han va som oss nu... Finns en del folk som tycker tommy är så lik min pappa :) det sägs ju att man drar sig till män som liknar ens fäder... Och jag liknar honom visst i sättet. Hm, ja som sagt, de hade varit kul att iallafall se honom en gång. Men men sånt e livet. Inget jag tänker på så ofta längre men som jag sa, blir jävligt djup av spårlöst :) Nu ska jag lägga mig och somna till liams andetag. Mitt hjärta, mitt allt!
Kommentarer
Trackback