LaRinaldo

kunna lägga mej igen utan att grina som ett barn??? Hatar kvällar och nätter... Blir förbannad.
Kämpar på och biter ihop och förtränger på dagtid men sen så spricker jag på natten.
Jag kan fan inte fatta att det här har hänt! Är det sant??? Tittar på fotot och känner att det är för sjukt för att vara sant. Kan inte va sant!?
Tacksägelsen idag var ett helvete... Höra och se prästen säga min mammas, MIN mammas namn... har avlidit vid en ålder av 68 år 2 månader och 13 dagar. Stänger ner denna blogg blir bara för privat. Ändå kan jag inte skriva om något annat då det är det enda som surrar i mitt huvud då jag inte har sällskap eller massa sysslor att ta mej för. Trodde aldrig jag kunde sakna så mycket som jag gör.
Bye bye

Försöker ta mej genom vardagen. Lämnar liam på dagis sen åker jag hem och lägger mej i sängen och stirrar i taket tills jag inte ser det längre. Ser mamma överallt. Blir snart knäpp... Bilder som etsat sej fast och känslan av en kall kall men ack så mjuk hand. Bilder av de svartklädda män som hämtade henne och försvann....

Men mest av allt ser jag henne i dörren när vi har hälsat på och ska gå, då hon och liam kramas och säger älskar dej till varandra hundra ggr innan vi kan gå. Saknar det så helvetiskt att jag går sönder.

Åker till mamma någon gång om dagen för att ta tag i något men det slutar bara med att jag kastar mej i sängen och bara känner mammas goa doft... Kramar kuddarna som luktar trygghet så hårt jag kan.
 Vill inte vill inte vill inte!! Vill inte att det ska vara såhär! Vill ha henne tillbaka NU! Det är det enda jag kan tänka på. Att få säga att jag älskade henne som jag inte sa tillräckligt ofta..

Har gått igenom så mycket med den människan... Och jag tror det har stärkt våra band ännu mer. All skit har gjort oss starkare. Nu var det vi som alltid hördes och sågs. Jag älskade att vara med henne och hon med oss.
Hade så mycke planer för sommaren med henne. FAN! Vill bara att allt ska vara som vanligt...

Hur mycke tårar det än rullar ner för kinderna så tycks dom aldrig ta slut. Är stark och hård när jag är ute och då folk kommer fram och kramar mej men direkt dem gått så känner jag mej som ett stort isberg som krossas och faller ner i havet under ytan. Sväljer, sväljer, och sväljer för att klara hålla gråten tillbaka, iallafall tills jag kommer hem. Men det är svårt.

Jag kan bara säga en sak, det är att jag hatar detta. Jag hatar att hon inte finns. Men jag älskar att hon funnits. Min älskade lilla mami... Finaste människan.